Skaka hand med monstret

Ju mer jag lär mig att leva medvetet (obs, försöker) desto mer klarare ser jag de dåliga vanor, invanda tankemönster och beteenden som blivit en del av mig genom åren.  Jag försöker hela tiden hålla mig uppmärksam på i vilka situationer jag lättast ”faller dit” så att jag blir medveten om det så fort som möjligt och kan stoppa galenskapen. För det är så lätt så lätt att tappa bort sig själv ibland. Det är trots allt ingen lätt uppgift att lära hjärnan nya mönster och beteenden – det tar tid och kräver kontinuerlig övning varje dag. Slentrianmässigt leverne är tyvärr en risk för att falla in i gamla beteenden. Jag tror att ju mer medvetet man lever desto mindre risk för att autopiloten kör igång och livet börjar rulla i gamla banor igen.  Jag lever tyvärr inte riktigt  som jag lär alltid, men jag märker att varje gång jag ertappar mig själv med att falla tillbaka i det gamla, desto lättare blir det att svänga om på rätt spår igen. Och jag märker snabbare när det börjar gå utför. Ibland struntar man ändå i den där medvetna rösten som försöker väcka upp en och låter sig ändå dras med i katastroftankar, kaotiska känslostormar och invanda beteendemönster. Ibland är det bara enklast att dras med i den där omedvetna farsen fast en del av en själv hela tiden är medveten om hur galet det är. Fast man vet att det inte leder någon vart – det leder bara till mer ångest, mer stress, mer känsla av kaos och splittring.

Då måste man helt enkelt stanna upp, klippa av banden, säga ”stopp!”. Ibland helt konkret högt säga till sig själv att sluta upp med vansinnet.

Vi har alla våra ”monster” som försöker ta över vårt liv – rädslor, ångest, oro, tankar och känslor som hotar att kväva oss kan det kännas som.  Monstret kan gömma sig i garderoben och sporadiskt viska till oss ur mörkret och ibland när vi minst anar det hoppar det fram och försöker ta oss på bar gärning. Men det är bara ett monster som vi själva skapat.. Monstret representerar det vi inte vill erkänna hos oss själva och så länge vi motar in det i mörkret igen, kommer det alltid att sitta där i garderoben och viska onödiga saker till oss – som du tyvärr kanske kommer att tro är sant.

Du måste helt enkelt öppna dörren, låta monstret hoppa ut och skaka hand med det . Veta att du inte är alla de negativa sakerna som du inbillar dig eller att de saker du tror ska hända inte alls behöver hända. Det enda du behöver göra är att VARA DEN DU ÄR och LEVA DITT LIV MED TILLIT. Det finns små monster överallt men de vandrar snällt iväg bara du välkomnar dom och slutar gömma dig eller försöker inbilla dig att de inte finns. 

Jag har länge kämpat med mitt ”kontrollmonster” som gärna vill hoppa fram i stunder av osäkerhet. När nya saker är på gång och jag känner mig lite ångestfylld intas jag ofta av den där gamla känslan av maktlöshet och rädsla för att inte veta hur resultatet ska bli, rädsla för misslyckande, rädsla för kaos. Jag blir hela tiden bättre på att hantera det här och tilliten till mig själv och livet växer men jag faller också dit ibland. Nu har det varit en sådan period när det händer en del nya saker i mitt liv och jag ska liksom börja ”leva officiellt” igen. Med det menar jag den här tiden efter sjukskrivningen när man tar steget ut i livet igen efter att ha levt ett ganska tryggt, lugnt och isolerat liv med lite stress och inte så många nya intryck. Det har varit en lugn hamn och en behövlig sådan. Jag är redo att ta nya steg men i sådana skeden väcks ändå lite ångest och då vill det där monstret gärna ta tillfället i akt att försöka inbilla mig att jag på något sätt måste vara på min vakt, ha full kontroll, planera, skapa strategier, osv. Allt för att undvika något sorts odefinierbart kaos som jag tror ska inträffa om jag inte med tankens hjälp har tänkt ut alla möjliga och omöjliga resultat och händelser i förväg.

Bara inse att att det är lönlöst! Livet går vidare som det ska och jag behöver inte försöker styra allt. Det räcker med att göra det jag kan just nu och sedan lita på att allt ordnar sig. För det tror jag ju egentligen att det gör, bara man följer sina drömmar, lever enligt sina värderingar och är sann mot sig själv. 

Mitt gamla tankemönster säger åt mig att jag måste ta kontrollen illa kvickt när en stund av osäkerhet infinner sig. Det betyder att jag t.ex får tvångsmässiga tankar om att jag måste göra allt så fort som möjligt för att ha det gjort. Jag försöker minska på ångesten som kommer från känslan av maktlöshet och rädslan för att inte veta genom att kasta mig in i stressande beteende. Som om jag försöker springa i förväg för att försöka förhindra att något obehagligt ska ske. Rusa före mitt eget liv och genom strategier i form av tankar och beteenden försöka stoppa rädslan. Hur irrationellt är inte det ! Som om man var kapabel till att rusa in i framtiden för att försöka ändra något som inte har skett. Den enda stunden som jag kan kontrollera är NUET. Jag kan inte förändra något genom att tvångsmässigt tänka mig ångest, jag kan inte fly från ångesten genom att panikartat få allt gjort på en gång för att slippa obehaget i att ha något ogjort. För är det ogjort finns ju risken att något går fel. Ja, livet ÄR osäkert, det är det som ÄR livet. Det förändras ständigt och utvecklas varje sekund och vår uppgift är att följa med livets ström för bara i den strömmen hittar vi oss själva och de rätta tillvägagångssätten. Inte i ältande av det förflutna eller i grubblande över framtiden utan i NUET. Där finns alla svar.  Och i denna stund, i detta nu finns också alla svar inom dig.

Den här veckan lät jag mig skrämmas av mitt gamla monster och föll tillbaka i gamla mönster. Efter kursen i Tammerfors gick min hjärna lite på högvarv i och med alla nya intryck (trots positiva sådana) och det har varit mycket annat att fundera på också, angående studier och jobb och ekonomi och banklån osv.  Det har alltså rått lite kaos i min hjärna. Jag hade ärenden tre dagar i rad till stan och jag skulle absolut börja baka till mitt födelsedagskaffe i måndags trots att jag hade hela veckan på mig, bara ”för att det skulle vara gjort”. Jag föll in i den där tvångsmässiga stressen igen. Totalt onödigt eftersom jag egentligen inte alls behövde ha bråttom. Jag hade egentligen ingen anledning till oro. Jag lade bara ner onödig energi på sådant som jag inte behövde oroa mig för alls när jag kunde ha lagt min energi på att vara närvarande i det jag gjorde och göra det i en lugn takt och framför allt med ett lugnt sinne.

Mitt gamla mönster som började rulla igång i just i ett sånt skede då min hjärna lade i en extra tankeväxel och det fick mig att börja leta efter bekymmer istället för att inse att mitt liv faktiskt är ganska fantastiskt. Jag följer ju mina drömmar, jag gör ju det jag vill, jag tar steg i rätt riktning. Jag gör det som känns rätt för mig. Vad är inte bättre än det? På något sätt lyckas ibland det där negativa mönstret ändå ta överhand (om än i kortare stunder) och det faller en skugga över insikten att allt faktiskt är som det är meningen att det ska vara. Jag behöver inte heller ha allt på klart just nu utan bara ha tillit till att jag är på rätt riktning och då kommer resten också att falla på plats.

Jag måste tillåta mig själv att vara lycklig, att bara fullkomligt vara tillfreds utan att bli paranoid och tro att något kommer att gå fel. Det är okej att vara tillfreds, det är okej att bara vara lycklig. Det måste inte finnas något hinder, för livets flöde innebär inte hinder, det är bara våra tankar som skapar hindren.   Det handlar om ett skifte i fokus och förhållningssätt som jag varje dag lär mig på nytt. Ju tröttare man blir detso mer på sin vakt ska man vara, för när kroppen och huvudet blir trött desto större är risken att falla tillbaka i gamla destruktiva mönster. Det är det snabbaste tillvägagångssättet för hjärnan att ta till, det är ett välkänt beteende och hjärnan struntar tyvärr i om det är till nytta eller inte. Hjärnan vet bara att det är fara å färde eftersom kroppens stressystem sätts igång och börjar du fly eller kämpa kommer hjärnan att ”hjälpa till” genom att erbjuda dig den snabbaste och enklaste lösningen – ett gammalt välbekant beteendemönster.

Det tog några dagar, sen tvingade jag mig själv att faktiskt sätta mig ner och bara vara. När jag i förrgår började känna av de där välbekanta varningssignalerna med känsla av gråtfärdighet, trötthet i kroppen samtidigt som rastlösheten och stressade känslan inte ville släppa taget – då visste jag att nu måste jag lägga av, på riktigt. Jag lät mig själv dras med i tankarnas oändliga och stormande värld trots att jag borde vetat bättre, men som tur har jag en kropp som säger till ganska snabbt när den har fått nog.

Jag satte mig ner och insåg att jag igen dragits med i  vansinnesfärden utan att lyssna på mig själv. Helt i onödan. Jag välkomnade helt enkelt fram mitt monster, skakade hand med mitt monster och sedan det gick sin väg.  Så länge rädslan får hållas där i mörkret fortsätter det bara att ha sin makt över dig och viska saker i ditt öra. Och då börjar den styra ditt liv. 

Man faller helt enkelt ibland men varje gång man kravlar sig upp igen och blir medveten om vad man håller på med så har man nästa gång  lättare att kanske bromsa in lite tidigare.

Kom ihåg att skaka hand med ditt eget monster varje dag för monstret visar dig sådant som behöver komma i dagen. Sedan kan du gå vidare i medvetenhet och tillit. Där medvetenhet och helhet råder, bor inga dolda monster.